Purjehdusseurojen lipusta valtiolipuksi

Purjehdusseurojen lipusta valtiolipuksi

Venäjällä annettiin 1890 keisarillinen julistus purjehdusseurojen lipun käytöstä. Sillä määriteltiin purjehduseurojen käyttöön valkoinen lippu, jossa oli sininen risti ja tangon puoleisessa kulmassa sen kaupungin tai läänin vaakuna, jossa seura on perustettu. Vastaava Pyhän Yrjön ristillä varustettu lippu oli ollut jo käytössä Venäjän luotsilaitoksella sekä Keisarillisella Nevan Jokipursiseuralla. Venäjän sotalaivasto käytti silloin ja nykyään uudestaan sinivalkoista Pyhän Andreaksen vinoristillä varustettua lippua.

Suurin osa Venäjän valtakunnan purjehdusseuroista toimi Suomen Suurruhtinaskunnassa. Näin ollen alun perin venäläisestä siniristilipusta muodostui vahva suomalaisuuden symboli. Itämeren alueella ja laajemminkin suomalaiset tunnettiin siniristilipusta. Routavuosien eli niin sanotun toisen sortokauden aikana Venäjän meriministeriö määräsi lisäämään purjehdusseurojen lippuihin tangonpuoleiseen yläkulmaan Venäjän valko-, sini- ja punaraitaisen lipun sekä siirtämään vaakunan alakulmaan. Tämä niin kutsuttu orjalippu herätti suomalaisissa purjehtijoissa suurta vastustusta, ja monesti lippu korvattiinkin sinivalkoisella viirillä.

Maamme itsenäistyttyä 1917 nuoren valtion tulevasta lipusta käytiin kiihkeitä keskusteluja. Purjehdusseurojen sinivalkoinen ristilippu oli muodostunut jo kansainvälisesti tunnetuksi, ja 29. toukokuuta 1918 annetulla lailla Suomen lipusta vahvistettiin purjehdusseurojen käyttämää siniristilippua mukaileva uusi kansallislippu.

Nykyinen veneilyseurojen käytössä oleva lippu, jossa sinisen ristin päälle on sijoitettu valkoinen risti ja tangon puoleiseen yläkulmaan alun perin läänin tai kaupungin vaakuna, sittemmin jokin muu seuran heraldinen tunnus, syntyi Nyländska Jaktklubbenin ja Suomen Purjehtijaliiton aloitteesta. Asetus purjehdusyhdistysten lipuista annettiin 18. helmikuuta 1919.

Ajoittain on herännyt keskustelu erikoislippujen tarpeellisuudesta. Kun laki Suomen lipusta uusittiin 1978, oli uhkana, että veneilijät olisivat menettäneet lippunsa. Veneilylipun käyttöoikeus kansallislippuun verrattavan suomalaisen aluksen kansallistunnuksena kuitenkin säilytettiin. Tähän vaikuttivat lippumme historia ja tausta sekä muutamien merkittävien merenkulkuvaltioiden huvivenelippujen käyttö.

Lipullamme on hienot perinteet, olkaamme siitä ylpeitä ja arvostakaamme lippuamme.

Samuli Salanterä
liittohallituksen puheenjohtaja
Suomen Purjehdus ja Veneily ry

NJK:n lippu 1861-1900
1900-1910 ja 1917-1919
1910-1917
1919-


Båtsport i krigets skugga

Båtsport i krigets skugga

1917 var i Finland ett år av strejker, stölder, husundersökningar och en allmän brist på respekt för lag och ordning. Kejsar Nikolaj II hade störtats i mars och Finlands relation till Ryssland förändrades radikalt. Många såg nu chansen för ett självständigt Finland men landet var delat och samhällsfreden var hotad.

Det är svårt att föreställa sig att det existerade ett organiserat klubbliv under så här exceptionella tider, men det gjorde det. Det som kanske är ännu svårare att förstå är att det t.o.m. byggdes nya segelbåtar, då det rådde brist på både material och yrkesmän. I seglarvärlden rådde en stark framtidstro,  trots det kaotiska läget i det ryska kejsardömet.

Tidningen Frisk Bris (FB) är en fantastisk källa till information från dessa tider. Man får känslan av att det var ”business as usual” då man läser tidningen, som på den tiden var Finlands Seglarförbunds officiella organ. Det spända läget i landet och i världen behandlades kort i några nummer, men mellan raderna förstår man i alla fall att allas stora önskan, naturligtvis, var fred.

Nikolaj II ingen beskyddare av NJK

I FB, nummer 243, 15 april, är rubriken för ledaren: ”En blick på läget inom segelsporten”. Texten börjar med en tillbakablick på den gångna vintern som var exceptionellt kall, vårkänslorna hade ännu inte infunnit sig, kung Bore härskade ännu i skrivande stund. Man oroade sig för världskampen som var inne på sitt fjärde år och undrade hur sommarens seglingar skulle se ut. En viss optimism lyser igenom i artiklarna. Alla ville tro att händelserna i Ryssland skulle leda till självständighet för Finland,  och i förlängningen ha en positiv inverkan på segelsporten. Man hoppades på flera aktiva utövare, en utjämning av klassmotsatserna i och med att man antog att arbetarelementen talrikt skulle ansluta sig till klubbar och föreningar efter att freden slutits.

Ett intressant inslag i ledaren är beskrivningen av hur vissa makthavare i Ryssland såg med oblida ögon på den organiserade segelsporten i Finland. Det fanns de som såg segelklubbarna som organisationer med separatistiska och samhällsfarliga tendenser. Speciellt NJK var illa sedd. Nikolaj II visade sitt misshag genom att totalt negligera klubben som han egentligen skulle beskydda. NJK:arna var bara glada över att kejsaren inte brydde sig. Efter att Nikolaj II störtats beslöt NJK:s styrelse att uppgiften om klubbens ”höge beskyddare” för all framtid skulle utelämnas ur årsboken.

Nya stadgar

1917 skrevs nya stadgar för NJK och den första paragrafen lät riktigt poetisk:
Nyländska jaktklubben har till syftemål att fömedels anställande av tävlingar i rodd och segling befordra konsten att bygga, utrusta och föra större och mindre skärgårdsfarkoster sprida kunskap om grundreglerna för navigation samt under lustfärder i Finska vikens härliga skärgård väcka och underhålla håg för sjölivet och kärlek till fosterlandet.

I FB n:o 258 den 30 november 1917 står det bl.a:  Kriget rasar med oförminskad våldsamhet och har kommit våra kuster närmare än förut. Det allmänna läget erbjuder sålunda allt annat än gynnsamma förhållanden för den för oss alla omtyckta segelsporten.

Finska viken stängd för sjöfart

De största svårigheterna för båtsporten sommaren 1917 var restriktionerna på Finska Viken som gällde för handelsfartyg, segel-, rodd- och motorbåtar:

Finska Viken är stängd för sjöfart hela den tid kriget pågår och är seglationen på viken förbjuden för alla fartyg och båtar utomskärs och nedan anvisade gränser längs södra kusten.

Reglerna var många och väldigt specifika så det gällde verkligen att känna till var det var möjligt att segla eller ordna kappseglingar. Beroende av läge var det inte möjligt för alla klubbar att arrangera seglingar under denna tid. Texten nedan visar hur knepigt det måste ha varit att bara ha en del av Finska Viken och Östersjön till sitt förfogande:

In och utfart till hafvet från Åbo och Ålands skärgård är förbjuden. I västra delen af Finlands och Åbo skärgård få lustjakter röra sig endast inom det område, hvarest till ortsbefolkningen icke hörande personer få bosätta sig.
Bland de allmänna reglerna sägs såhär: Hvarje fartyg och båt som erhållit seglationstillstånd måste ovillkorligen vara försedda med igenkännigsmärke och nummer målade på båtens bägge sidor i fören samt skall tecknet och nummern dessutom finnas anbragta å segelbåtarnas segel.
Om man inte hade nummer på båten eller seglade utanför de angivna gränserna, kunde straffet vara hårt: beroende af omständigheterna, beskjutas eller konfiskeras samt de ombordvarande personerna att ställas till laga ansvar.
Reglerna var undertecknade av ”Kapten af 2 rangen Kryschanoskij”. Bara att lyda order låter det som…

Förbuden och vaktskeppen som patrullerade i skärgården hindrade inte att det ordnades kappseglingar, tvärtom ordande man mer tävlingar än under tidigare år. Det var långfärdsseglarna som mest led av att deras rörelsefrihet var beskuren. Trots de tuffa tiderna var intresset för segling stort. Kanske var det just p.g.a. de tuffa tiderna som man ville utveckla båtsporten och på så sätt ha en sysselsättning som höll tankarna borta från kriget.

Mäteregeln som tillfredställer alla

Den stora frågan, som debatterades i så gott som alla nummer av FB, var mäteregeln som ansågs vara ett debattämne som alltid skulle förbli aktuellt. Mäteregelsfrågan liknades vid en stor sjöorm: den kommer igen hvarje år och lämnar seglarna ingen ro. Detta är dock ingalunda förvånansvärdt, ty hela vår moderna segelsport är i verkligheten en mäteregelsfråga. När denna upphör att intressera seglarna, så är det också på upphällningen med hela segelsporten. En mäteregel som tillfredställer alla är en utopi.
Finska Seglareförbundet var delat i frågan och extra möten hölls ofta, de refererades ingående i FB.

Jämlikhet i klubblivet och på havet

Klubblivet var ännu 1917 mansdominerat, beroende på att det traditionellt länge varit så att bara stora starka karlar kunde segla, kvinnorna ansågs vara enbart till hinder ombord. Båtarna var stora och tunga, det krävdes styrka för att klara av manövrar och de stora segelytorna. Det var säkert en orsak till att det på den tiden bara var män som kunde bli medlemmar i segelklubbarna. Det ansågs att varken kvinnor eller ungdomar på något sätt kunde bidra med ett mervärde till segelsporten.

Men här måste konstateras att NJK, trots detta,  var en föregångare i Norden genom att ge kvinnorna rätten att skriva in sig i klubben så ”tidigt” som 1886, i samband med att NJK firade sitt 25-års jubileum. Sakta men säkert tog kvinnorna sin plats i klubblivet och ute på kappseglingsbanorna. Herrarna talade visserligen länge om: ”lämplig fruntimmersbris” och om ”kuttersmycken” och 1917 var det ännu inga damer som deltog i klubbens administrativa sysslor eller ställde upp i kappseglingsarrangemangen. Så sent som 1949 valdes en kvinnlig funktionär till prisdomare, 1953 fick den första kvinnliga seglaren det stora seglartecknet.

Juniorernas intåg

1917 hade NJK:s juniorverksamhet två år på nacken. Man hade insett att juniorerna var livsviktiga för klubben, de garanterade att klubben utvecklades, samtidigt som det blev lättare att rekrytera nya förmågor till båtsporten. Till att börja med var det enbart pojkarna man räknade med. De juniorbåtar som konstruerades var konstruerade med tanke på att det var unga raska gossar som skulle forsa fram i dem.

I det andra numret av FB 1917 finns en lång artikel: ”Ungdomen och Segelsporten, en juniorafdelning i N.J.K”. Uppsatsen, som artikeln kallas, fäster uppmärksamhet på gagnet och nödvändigheten af att ungdomen drages till segelsporten och lär sig segla. Seglingen är ett uppfostringsmedel af yppersta slag. Den motarbetar den pessimistiska och osunda syn på lifvet som ungdomen i vår tid synes i alltför hög grad äga samt förlänar istället sinnesfriskhet, lefnadlust och lefnadsmod. Kanske något att tänka på för dagens ungdom?

Det största problemet för juniorvadelningen var att det inte fanns någon lämplig juniorbåt, eller övningsbåt. ”Stjärnbåten” som 1912 vann en konstruktionstävlan för pojkbåtar, hade ett segel på 15 m2 och ingen vikt i kölen. Båten blev ingen succé, Stjärnbåten, avskräckte, mer än lockade seglare till sig.

1916 lät NJK konstruera de tre första övningsbåtarna, Tripp, Trapp och Trull. Tanken var då att de skulle hyras ut till juniorerna, men efter några år visade det sig att det blev alltför dyrt att underhålla dem och båtarna såldes.

Enligt junioravdelningens regler var det inte tillåtet för en junior att föra båt vid klubbens kappseglingar samt ej heller rätt att föra klubbens flagga med mindre dessa rättigheter honom af klubbens styrelse såsom en särskild utmärkelse tilldelas. Juniorerna fick inte delta i klubbens tillställningar och sammanträden utan särskild inbjudan. Juniorerna kunde bära den uniform som fastställts för junioravdelningen.

Seglareförbundets sammanträdde på Restaurant Börs i  januari 1917 för att diskutera en övningsbåt som skulle ersätta alla tidigare klasser med en segelarea på 15 m2. Det visade sig att konstruktionen skulle bli ganska dyr, men det avfärdades snabbt med konstaterandet: den som har råd den bygger och den som icke har råd därtill, kan segla på andras båtar. Svårare än så var det inte.

Talet till juniorerna

Täflingen skall vara ett medel, ej ett mål”, säger arkitekt Gustav Estlander till juniorerna i sitt långa, högtravande tal den 27 maj 1916. I sitt tal vill Estlander få juniorerna att förstå hur viktigt det är att de från början fattar innebörden av att vara NJK-junior. Man måste genast från början slå in på den rätta kursen. Juniorerna måste förstå att seglingen för mänskligheten haft en stor kulturell betydelse. Folk har i alla tider seglat och båtarna har utvecklats och man har börjat kappsegla. Kappseglingen har fört med sig ett mera organiserat klubbliv samtidigt som båtarna har klassificerats. Kappseglingen är bara en del av seglingupplevelsen, man skall segla för seglingens skull, för nöjet att vistas på havet, tävlingsmomentet får inte vara det viktigaste.
Talet var fullt av förmaningar och goda råd, det prisade seglingen som om det var något nästan heligt.  Vår segelsport kan skänka oss långt dyrbarare saker, ja vi kunna genom vår segelsport blifva delaktiga i det högsta och ädlaste människan känner. Hafvet manar och kallar, på hafvet komma äfven människans bästa egenskaper ofta bättre till sin rätt och hafvet fostrar dig äfven snart till man.

Såhär pågick talet länge och man frågar sig hur många av de unga juniorerna som orkade följa med talet, som nog skrivits utan tanke på att det var unga mänskor som satt och lyssnade, eller kanske de somnade?

Segelsportens framtid

Henrik Ramsay blickade, i nummer 16 av FB från 1917, framåt i tiden och konsterade att man kunde skönja ett mål för seglarna, ett mål som var högre än man tidigare velat arbeta för: Hvarje start, hvarje segling har varit en länk i arbetet att göra segelsporten och sjömansyrket populära i vida kretsar, genom täflingens lek draga nationens håg till det fria hafvet. Regattorna har fått sprida och befästa satsen om att ”framtiden ligger i sjön”.   Sjöförsvaret skulle förstärkas, man hoppades att bandet mellan lek och allvar en gång igen kunde knytas. Framtiden skulle avgöra om Finlands segelsport kunde finna sina nationella mål.

Henrik Ramsay funderar vidare kring skillnaderna mellan långfärdsseglaren och kappseglaren: Han kommer till slutsatsen att den ena, föraktar kappseglarens jäktande hets från bana till bana, den andra förkunnar långfärdens evangelium, finner nya hamnar och lodar efter nya far och prisar skärgårdens skönhet. Kappseglaren forcerar genom dag och natt till regattaorten, starterna är hans sommarnöje och luffningen hans sommarvila. Till sist konstaterar Henrik Ramsay att kappseglingen under senaste åren kommit att inta en väl bred plats i seglarlivet. En delorsak ser han i de förbjudna vattnen som försvårade långfärdsseglarens utflykter.

Manöverseglingar

För styrelsen inom NJK var det viktigt att medlemmarna skulle lära sig sjövett och att hantera en segel- och motorbåt i alla väder.  Enbart kappsegling eller långfärd var inte tillräckligt för att seglaren skulle lära sig vad som fordrades av ett gott sjömanskap.

Man införde sk. manöverseglingar, som för seglaren var mindre angenäma, eftersom de fordrade disciplin och underkastelse under ledarens vilja, något som i allmänhet ej synes öfverensstämma med vår tids skaplynne. Då man läser vidare får man känslan av att de unga juniorerna var strängt hållna och att man ville inpränta disciplin och lydnad mer är locka de unga till att segla och njuta av friheten.

FB tar upp manöverseglingar i nummer tre 1917: Det är också närmast med tanke på de unga seglarna, de som skola göra sina lärospår i de nya öfningsbåtarna och ombord på de små särklassyachterna, jag tagit mig friheten att erinra om, att öfnings-och manöverseglingar för juniorernas uppfostran säkert vore till gagn.

Vem var bäst, Sverige eller Finland?

Under krigsåren hade man inte haft någon möjlighet att veta om man i Sverige nått längre i fråga om konstruktionen av skärgårdskryssare. Det hade gått fyra år sen världskrigets utbrott, inga jämförelser mellan båtarnas material hade kunnat göras och 1918 var det första gången som finska båtar igen kunde delta i svenska kappseglingar. Spänningen hur det skulle gå var stor, men ganska snart fick de oroliga finska seglarna svaret på sin fråga. Det visade sig att konstruktören Gustav Estlanders 22:a Colibri II var helt överlägsen. Colibri II:s segrar gav svaret, alla var nöjda.

Brist på funktionärer

Årsberättelsen 1918 beskriver hur bekymrad man var inom klubben för intresset och arbetslusten då det gällde den operativa verksamheten. Intresset för kappseglingen fanns där men det var bara ett litet antal äldre medlemmar som ensamma utförde det egentliga arbetet.

Man trodde att det kunde bero på det faktum att man under krigsåren överorganiserat verksamheten med döda instruktioner och paragrafer och skrämt bort de unga samtidigt som man tagit kål på det intresse som är själva drivkraften i ett frivillligt arbete. Till slut konstaterades att det förhoppningsvis var övergående  och att det kommande året skulle betyda ett uppsving för klubben.

Frihet

I seglingen såg man en möjlighet att fly från förtrycket, på havet var man fri, man var onåbar och kunde för en stund glömma det tråkiga och hemska. Förväntningarna på komfort ombord var små eller inga alls, det fanns varken båtvärmare eller stora bekväma salonger med ståhöjd, ugn och belysning. Man seglade och levde ombord på naturens och båtens villkor.

 

Artikeln har först publicerats i NJK’s årsbok 2017.
Text: Gunilla Antas

Källor:

  • Nyländska Jaktklubben 1861-1961 en Festskrift av Tor Smedslund
  • Frisk Bris årgång 1917
  • Regler, som handelsfartyg, segel-,rodd- och motorbåtar äga iakttaga vid trafikeringen af Östersjöns vikar under år 1917.
  • Båtförarens flaggbok, Finlands Båtförbund 1998
  • NJK årsbok 1918


Juhlan aika!

Juhlan aika!

Suomen kanssa 100-vuotissyntymäpäivää viettää kaksi pursiseuraa: Naantalin Purjehdusseura, NPS, sekä Mariehamns Seglarförening, MSF.

Alkujaan nimellä Nådendals Segelsällskap toimineen Naantalin Purjehdusseuran perustava kokous pidettiin 5. toukokuuta 1917, mutta sen juuret ovat pitkällä 1800-luvun puolella. Virallisen hyväksynnän seura sai vasta lokakuun viidentenä, jota seura juhlii syntymäpäivänään. Aluksi seurassa keskityttiin purjehdusurheiluun, mutta myös moottorivenekilpailut olivat ohjelmassa lähes alusta lähtien. Toisen maailmansodan jälkeen seura oli voimakkaasti kehittämässä optimistipurjehdusta. Nykyään seuraan kuuluu yli 600 veneilijää ja toiminta on erittäin monipuolista.

Vuonna 1917 vastaperustettu NPS ehti järjestää suuren regatan, johon osallistui aikansa parhaat purjehtijat. Kuvassa 10mR-luokkaan kuuluneet Irene ja Tarpoon II Naantalin pienellä kilparadalla. (Kuva: Naantali purjehtii – Naantalin Purjehdusseuran historia 1917–2017 / Naantalin Museo)

Ahvenanmaalainen Mariehamns Seglarförening perustettiin 4. kesäkuuta 1917. Ensimmäinen purjehduskilpailu järjestettiin vain kaksi viikkoa perustamisen jälkeen. Tänä päivänä seurassa on jopa 900 jäsentä. Heillä on laajaa ja monipuolista toimintaa niin lapsille kuin vanhemmillekin veneilijöille.

Tiesitkö, että ennen Suomen itsenäistymistä, on perustettu jopa 34 pursiseuraa? Suomen ensimmäinen urheiluseura, Segelföreningen i Björneborg (BSF), perustettiin Porissa 26. tammikuuta 1856.

Yli 100-vuotiaita seuroja:

SEURA LYHENNE PERUSTAMISVUOSI
SEGELFÖRENINGEN I BJÖRNEBORG BSF 1856
NYLÄNDSKA JAKTKLUBBEN NJK 1861
AIRISTO SEGELSÄLLSKAP ASS 1865
Gamlakarleby Segelförening r.f. GSF 1872
WASA SEGELFÖRENING WSF 1878
RAUMAN PURJEHDUSSEURA RY RPS 1879
OULUN PURJEHDUSSEURA OPS 1881
HAMINAN PURSISEURA RY HPS 1882
KRISTINESTADS SEGELFÖRENING KSF 1882
SEGELSÄLLSKAPET ÄGIR SSÄ 1884
UUDENKAUPUNGIN PURJEHDUSSEURA UPS 1884
KOTKAN PURSISEURA – KOTKA SEGELSÄLLSKAP RY KPS 1888
ÖSTRA NYLANDS SEGELFÖRENING ÖNS 1888
KUOPION PURSISEURA RY KuoPS 1889
RAAHEN PURJEHDUSSEURA RaaPS 1890
SEGELSÄLLSKAPET I JAKOBSTAD SSJ 1890
HELSINGFORS SEGELSÄLLSKAP HSS 1893
PÄIJÄNTEEN PURJEHDUSSEURA RY PPS 1894
TURUN TYÖVÄEN PURSISEURA TTPS 1896
EKENÄS SEGELSÄLLSKAP ESS 1897
ÅLÄNDSKA SEGELSÄLLSKAPET ÅSS 1897
NÄSIJÄRVEN PURJEHDUSSEURA-NÄSIJÄRVI SEGELSÄLLSKAP N 1898
HELSINGFORS SEGELKLUBB HSK 1899
KEMIN PURJEHDUSSEURA KePS 1905
MIKKELIN PURSISEURA MPS 1905
BORGÅ SEGELSÄLLSKAP R.F. BSS 1906
ESBO SEGELFÖRENING ESF 1906
HANGÖ SEGELFÖRENING HSF 1906
TURUN PURSISEURA TPS 1906
LAHDEN PURJEHDUSSEURA LPS 1907
SAVONLINNAN PURSISEURA SlPS 1908
OULUN TYÖVÄEN PURSISEURA OTPS 1912
SUOMALAINEN PURSISEURA SPS 1913
VASA ARBETARES SEGELSÄLLSKAP- VAASAN TYÖVÄEN PURJEHDUSSEURA RF VAS-VTP 1914


Naantalin Purjehdusseura 100 vuotta

Naantalin Purjehdusseura täyttää 100 vuotta

Naantalin Purjehdusseura juhlii satavuotista taivaltaan samaan aikaan Suomen kanssa.

Seura perustettiin vuonna 1917 ja on siten viimeinen suuriruhtinaskunnan aikana perustettu purjehdusseura Suomessa. Perustava kokous pidettiin toukokuussa, mutta seura juhlii perustamispäivänään lokakuun viidettä, jolloin Turun ja Porin läänin kuvernööri hyväksyi purjehdusseuran säännöt.

Purjehdusseura oli ollut tekeillä pitkään, prosessi oli saanut alkunsa 1860-luvulla Airisto Segelsällskapin jäsenten järjestäessä yhteispurjehduksia Naantaliin. Perillä kylpyläkaupungissa pidettiin purjehtijapäivälliset, joissa kapteeni nälkä ei ollut vieraana

Kylpylällä oli suuri vaikutus purjehdusseuran toimintaan ensimmäisinä vuosina, sillä purjehdusseura perustettiin pitkälti tyydyttämään kesävieraiden tarpeita. Kun kylpylävieraiden kilpailut vakiintuivat jokavuotisiksi, perustettiin seura niitä organisoimaan.

Vuonna 1917 Naantalissa järjestettiin ennen näkemättömät purjehduskilpailut. Kaupungin redille saapui 52 venettä, joista isoin oli 12mR-luokkaan kuulunut Ierne. Pienellä sisälahdella pidetty kilpailu oli niin intensiivinen, että aikalaiskertomuksen mukaan: ”Kahvikupit tanssivat rantaravintolan vilpolassa ja odotettiin puomien pyyhkäisevän veteen palkintotuomarit, kylpylävieraat ja muut katselijat” (Ramsay 1947). Elokuun kolmantena järjestetyt kilpailut olivat lentävä lähtö seuralle.

Merikarhujen ensimmäinen eskaaderi vuonna 1934.
Mary ylittää lähtölinjaa 1915 Naantalissa.

Kilpapurjehdusurheilun rooli on korostunut läpi seuran historian. Maailmansotien välisenä aikana Naantalissa järjestettiin maineikkaita kilpailuja tasavallan presidentin kiertopalkinnoista ja perinne on jatkunut 2000-luvulle. Seura on ollut vahvasti kehittämässä juniori- ja erityisesti optimistijollapurjehdusta 1960-luvulta lähtien. Taloudellisen nousukiidon aikana 1980-luvulla seura perusti yhden ensimmäisistä Sailing Centereistä Suomeen. Still 525 –fleetillä purjehdittiin Business Sail Cupia.

Vuosina 1982–2011 seura järjesti suosittuja saaristolaisvenekilpailuja, jotka olivat kunnianosoitus seuran historialle ja saaristolaiskulttuurille. Muutaman vuoden tauon jälkeen kilpailut järjestetään taas juhlavuonna 2017.

Nykyisin Naantalin Purjehdusseura on virkeä 600 hengen seura, jonka riveistä löytyy niin juniori-, kilpa- ja matkapurjehtijoita kuin moottoriveneilijöitä. Seura julkaisee juhlavuotensa kunniaksi elokuussa teoksen NPS 1917–2017: Naantalin Purjehdusseuran historia.

Teksti: Lauri J. S. Kaira

Kuvat: Naantalin museo


Turun Moottorivenekerho 70 vuotta

Turun Moottorivenekerho 70 vuotta

Seitsemänkymmenen vuoden aikana kerho on uusiutunut moneenkin otteeseen. Se on palvellut aina aikakautensa intohimoja ja tarpeita. Alkuvaiheessa tärkeä toiminnan muoto oli kilpailutoiminnan lisäksi myös yhteispurjehdukset. Turun Moottorivenekerho järjesti ensimmäisen ulkomaanmatkansa jo vuonna 1948. Määränpäänä oli Ruotsi ja matkalle osallistui 9 venekuntaa ja 54 henkilöä. Matkan mahdollistivat kansanhuoltoministeriön myöntämät yhteiset polttoainekupongit, joilla matkalaisten polttoaineen saanti turvattiin. Vuonna 2012 Turun Moottorivenekerho ry teki mittavan investoinnin uusimalla koko sataman moderniksi ja hyvin varustelluksi kotisatamaksi. Satamaa on nimitetty myös veneilijän olohuoneeksi. Se on luonteeltaan paremminkin viihtyisä tukikohta kuin tekninen laituri. Turun moottorivenekerhon toiminnassa 2000-luvulla on merkittäväksi yhteiseksi tapahtumaksi noussut vuonna 2005 aloitettu KippariJazz.

Tällä hetkellä Turun Moottorivenekerho ry keskittyy leppoisaan ja vastuulliseen perheveneilyyn. Kerhoon kuuluu yhtä lailla moottoriveneilijöitä kuin purjehtijoitakin. Hyvät veneilytavat ja ainutlaatuisen saaristoympäristömme kunnioitus ovat kerholle erinomainen perusta jäsenistön viihtymiselle ja antoisalle yhteistoiminnalle.


Lahden Purjehdusseura 110 vuotta

Lahden Purjehdusseura 110 vuotta

Lahden Purjehdusseura (LPS) juhli 110-vuotispäivää 18. maaliskuuta 2017.

Seura on niin Lahden kaupungin vanhimpia edelleen toimivia
urheiluseuroja kuin maamme vanhimpia purjehdusseuroja. LPS:n perustava kokous pidettiin 25. maaliskuuta 1907.

Lahtelaisseura on tehnyt muun muassa merkittävää juniorityötä, ja tästä tunnuksena on Sinettiseura-laatuohjelmaan kuuluminen. LPS on jäsenmäärältään yksi sisävesien suurimmista seuroista: yli 700 jäsentä, joista juniorijäseniä 160. Seura on järjestänyt jo 45 vuoden ajan Päijännepurjehdustapahtumaa yhdessä Jyväskylän Veneseuran kanssa. Suosittu purjehdustapahtuma kerää vuosittain lähes 500 innokasta veneilijää.


Naantalin Purjehdusseura fyller 100 år

Naantalin Purjehdusseura fyller 100 år

I samband med att republiken Finland firar sitt 100 års jubileum, firar också Naantalin Purjehdusseura sin hundraåriga existens.

Klubben grundades 1917 och är därmed den sista segelklubben som grundades under Storfurstendömet Finlands tid. Det konstituerande mötet hölls i maj, men klubben firar sin tillkomst den 5:te oktober. Det var nämligen då som guvernören i Åbo- och Björneborgs län godkände segeklubbens stadgar.

Medlemmar i Airisto Segelsällskap arrangerade, så tidigt som år 1860, en samseglats till Nådendal. Väl framme i Nådendal fick seglarna njuta av en storslagen middag. Samseglatserna satte igång processen som resulterade i grundandet av Nådendahls Segelförening.

Till en början spelade badinrättningen en viktig roll eftersom segelklubben till stor del grundades för att tillfredsställa badgästernas behov. Segeltävlingarna blev snart årligen återkommande och då beslöts att grunda segelklubben för att ta hand om kappseglingsarrangemangen.

År 1917 arrangerades i Nådendal en
storslagen kappsegling. 52 båtar lade till vid stadens kajer, den största var 12 mR båten Ierne. Tävlingen som hölls i en liten vik blev så intensiv att det berättades att ”kaffekopparna dansade på borden i strandkaféet och man förväntade sig att bommarna skulle svepa i sjön prisdomarna, badgästerna och den övriga publiken”. (Ramsay 1947). Kappseglingen den 3 augusti, blev en flygande start för segelklubben.

Genom klubbens historia har kappseglingen spelat en betydande roll. Under tiden mellan de två världskrigen arrangerades i Nådendal många kända kappseglingar om presidentens vandringspris, en tradition som fortsatt till 2000-talet. Ända sedan 1960-talet har klubben utvecklat juniorverksamheten, speciellt optimistseglingen. Under det ekonomiska uppsvinget på 1980-talet var klubben bland de första som grundade ett Sailing Centre. Business Sail Cup seglades med en fleet av Still 525 jollar.

Under åren 1982-2011 har klubben arrangerat de populära kappseglingarna för allmogebåtar som var en hyllning till klubbens historia och skärgårdskulturen. Efter några års paus arrangeras tävlingarna igen under jubileumsåret 2017.

Idag Idag är Naantalin Purjehdusseura en aktiv klubb med 600 medlemmar. Medlemmarna består av såväl juniorer som kappseglare, långfärdsseglare som motorbåtsentusiaster. Med anledning av sitt jubileum kommer klubben i augusti att publicera boken, ”NPS 1917-2017”, en historik över Nådendahls Segelförening, Naantalin Purjehdusseura.

Tect: Lauri J. S. Kaira
Översättning: Gunilla Antas
Bilderna: Naantalin museo


Veneilyseuroilla yhä vahva rooli

Veneilyseuroilla yhä vahva rooli

Suomi on tuhansien järvien ja pit­kän merenrannikon maa. Vesillä liikkumista tai ainakin sen vaa­roja opetetaan kouluissa. Lähes jokaisella kesämökillä on vene, vaikka mökki ei olisi edes rannalla. Suomi on ainoita valtioita, jonka kaikki satamat saavat jääpeitteen normaalina talvena. Lä­hes puolet vuodesta vesistömme soveltuvat retkiluisteluun ja pilkkimiseen . Kansakun­tana olemme tottuneet elämään veden äärellä, mutta vesiurheiluun olosuhteet eivät ole aivan ideaaliset. Tästä huolimatta maamme on kansainvälisessä kilpapurjehduksessa erittäin vahva suorittaja.

Maamme ensimmäinen urheilu­seura oli 1856 perustettu Segelföreningen iBjörneborg BSF. Pur­jehtimisesta tuli 1800-luvun lopulla hyö­tyliikkumisen lisäksi vapaa-aikaan liittyvä harrastus. Paikallisten seurojen veneiden välillä järjestettiin kilpailuja, mutta erityi­sesti seurojen välillä järjestettävät kilpailut herättivät tarpeen yhteisistä kilpailusään­nöistä. Vuonna 1894 neljätoista purjeh­dusseuraa julkaisi yhteisen venekalenterin ”Finlands Segelföreningar Vuonna 1899 Suomessa oli 31 purjehdusseuraa.

Purjehdus oli mukana olympialaisis­sa ensimmäistä kertaa Pariisissa vuonna 1900. Kilpapurjehdussäännöissä ja venei­den mittaamisessa oli niin kansainvälisesti kuin Suomessakin paljon erimielisyyttä ja näin ollen Lontoossa pidettiin 1906 kan­sainvälinen konferenssi, joka vahvisti yhä mR-veneiden suunnittelussa käytössä ole­van Meter Rulen. Samalla päätettiin, että jokaista osallistuvaa maata edustaa jatkossa kansallinen liitto. Näin tuli maahamme perustettua Suomen Purjehtijainliitto. Sa­manaikaisesti kiinnostus lajia kohtaan kas­voi ja 1900-luvun ensimmäinen kymmenen vuoden kausi oli niin kansallisen harrastuk­sen kuin purjehdusurheilun laajentumisen aikaa koko maassamme. Järjestäytynyt ve­neily maassamme oli syntynyt.

Viime vuosisadan alussa Venäjän vallankäytön kiristyminen eli toinen sortokausi, jota kutsutaan myös routavuosiksi, nosti maassamme voimakkaan kansallisuusaatteen. Tämän innostamana eri alojen yhdistysten perustaminen näh­tiin keinona vahvistaa mielikuvaa Suomesta muiden kansojen joukossa. Tässä erityisesti purjehdusseuroilla oli kansallisen heräämi­sen osalta vahva rooli.

Purjehdusurheilun lisäksi seuratoimin­nalla oli vahva yhteiskunnallinen ja sosi­aalinen merkitys. Laji ei ollut enää vain muutamien harvojen tavoitettavissa, vaan aktiiviset seurat mahdollistivat lajin pariin pääsyn laajalti maantieteellisesti ja yhteis­kunnallisesta asemasta riippumatta.

Merkittävää on, että maamme itsenäis­tyttyä 1917 Suomen lipuksi vahvistettiin keväällä 1918 purjehdusseurojen käytössä ollut siniristilippu. Kaudelle 1919 annet­tiin asetus purjehdusyhdistysten lipusta ja otettiin käyttöön nykyinen veneilyseurojen lippu.

Purjehdusseuroissa harrastettiin venei­lyä laajasti, niin melontaa kuin moottorive­neilyäkin. Moottoriveneiden nopeuskilpai­lujen yleistyessä perustettiin 1937 Suomen Moottorivenellitto organisoimaan kilpailuja kansallisella tasolla.

Kuten jo sata vuotta sitten on veneily­ seurojen merkitys niin liikunnan kuin fyy­sisen ja sosiaalisen aktiivisuuden edistäjinä yhä vahva. Seurojen tarjoama liikunnalli­nen elämäntapa ja sosiaalinen toiminta ovat yhteiskunnallisesti merkittäviä. Vapaaeh­toisten tekemä nuorisotyö ja koulutus ovat panostus tulevaisuuteen. Veneilyseuroilla on yhä vahva rooli yhteiskunnassamme.

Teksti: Samuli Salanterä